# 5 Om dubbla lojaliteter – vissa har ena foten i partiet och den andra i kyrkan. Gud eller mammon?!

Genom att låta sig inordnas i en världslig ”kommandokedjan” genom medlemskapet i ett politiskt parti och i en dito nomineringsgrupp samtidigt som det inte kan finnas någon annan högre makt än Gud försätter sig vissa människor och dessvärre även kyrkan i sig i ett enormt trovärdighetsproblem. Gud eller mammon!?

 

Vissa vill att öppen och välkomnande ska innebära att Kyrkan nästintill utplånar sig själv. Öppenhet betyder dock inte att Kyrkan kan rymma eller spegla alla uppfattningar i samhället. Tydlighet, även om budskapet inte passar alla, är en början på det restaureringsarbete som måste ske.
 

De som vill att Kyrkan ska vara öppen  i den vida och självutplånande bemärkelsen är dock inte lika öppet sinnade i den sekulära sfären, i det egna partiet. Man är inte beredd att låta personer vara medlem i sitt parti och samtidigt delta i en nomineringsgrupp som inte är knuten till det egna partiet. Då gäller partipiska och utgångs­punkten att man som partimedlem ska vara med att förverkliga partiets politik.  

Och jag håller faktiskt helt och fullt med dem. Man kan inte vara medlem i en organisation och samtidigt arbeta för att förverkliga andra motstående idéer i en annan organisation. Så egentligen borde dessa människor ha stor förståelse för att Kyrkan inte kan inordna sig i partipolitiska dogmer och program. Men det är tydligen en sak att låta Kristi kyrka vara vidöppen för allt möjligt tankegods än att ha högt i tak inom det egna partiet. För min del är lojaliteten mot Gud och Hans ord viktigare än lojaliteten mot ett parti.

Vi kommer osökt in på detta med lojalitet. Det är uppenbart att partipolitiska nominerings­grupper har en dubbel lojalitet. Både mot Gud och det sekulära partiet. Denna lojalitetskonflikt har, om man läser de partipolitiska programmen inför kyrkovalet, utfallit till det sekulära partiets fördel.

Ett tydligt exempel är just beslutet på den Socialdemokratiska partikongressen att förbjuda religiösa inslag i den svenska skolan. Även om man från vissa håll betonat att det inte handlar om att förbjuda skolavslutningar i kyrkan mm så innebär beslutet, om man vill vara konsekvent och inte enbart tillämpa beslutet på muslimska sammanhang, en tydlig och isande lojalitetskonflikt för de socialdemokrater som är aktiva i Svenska kyrkan. Dessa troendes uppdrag är främst och i första rummet enligt mitt förmenande att arbeta för Guds rikes utbredande och vara lojala mot Svenska kyrkans uppdrag. Däri borde ligga allt från att kyrkan ska driva egna förskolor och friskolor (vilket borde ske i mycket större omfattning) till att kyrkan ska få verka inom skolan genom skolpräster m.m. Dessa partianknutna troende ska nu arbeta för att avveckla befintliga förskolor och friskolor och medverka till det antagna förbudet mot minsta lilla bönestund eller andakt.

Genom att låta sig inordnas i en världslig ”kommandokedjan” genom medlemskapet i ett politiskt parti och i en dito nomineringsgrupp samtidigt som det inte kan finnas någon annan högre makt än Gud försätter sig vissa människor och dessvärre även kyrkan i sig i ett enormt trovärdighetsproblem. Gud eller mammon!?

Då återstår inte något annat än att allt handlar om makt och privilegier. Makt som ska utövas till varje pris och utan hänsyn till konsekvenserna. Att Kyrkan helt enkelt är en fin plattform vilken som helst för inflytande i samhället. Socialdemokraterna hymlar i vart fall inte med det eftersom de uttryckligen i sitt kyrkopolitiska program anger att: ”För oss har den Svenska kyrkan en viktig roll att spela i det nya folkhem som socialdemokratin vill bygga för framtiden.” Jag som i min enfald alltid trott att Kyrkan ska bygga Guds rike.

 

 

# 4 Vilket är Svenska kyrkans centrum? De troendes gemenskap eller "alla" genom det formella medlemskapet? Bör medlemmar i Svenska kyrkan, däribland förtroendevalda, ställa sig bakom och främja uppdraget i den organisation man är medlem i?

Det är inte rösträtten, det formella medlemskapet, som konstituerar den bibliska församlingsgemenskapen. Det är inte alla medlemmar inom det territoriella området ”X församling” som utgör den kristna församlingen.

Detta kan uppfattas som provocerande och exkluderande men det är inte min avsikt. Tvärtom. Det handlar ”bara” om vilket perspektiv som ska gälla. Vilket är kyrkans centrum? Från vilken horisont ska kyrkans uppdrag när det gäller diakoni och mission ha sin utgångspunkt? 

Om detta handlar dagens blogginlägg.
I föregående blogginlägg funderade jag kring begreppet ”öppenhet” och vad som är den minsta gemensamma nämnaren bland medlemmarna i Svenska kyrkan. Jag konstaterade att det finns en allmän vilja att göra gott men att den minsta gemensamma nämnaren dessvärre bara är det formella medlemskapet vilket utgör en svag grund för en kyrka att vila på.

Vad är Svenska kyrkans centrum? De troendes gemenskap eller det formella medlemskapet? Bör inte medlemmar, däribland förtroendevalda, ställa sig bakom och främja uppdraget i den organisation man är medlem i?

För att förstå dagens situation behövs en historisk tillbakablick när det gäller kyrkans liv och leverne allt från den tid då den kristna tron första gången kom till Sverige och utvecklingen därefter med reformationen och enhetskyrkan till det sena påfundet under början av 1900-talet om Svenska kyrkans roll som folkkyrka.

Under den här resan har mycket hänt. Under 30- och 40-talet kom folkkyrkobegreppet innebära en slags omtolkning av vad som var Kristi kyrka. Svenska folket var kyrkan och därmed skulle även folket ges makt att genom partipolitiker bestämma om kyrkans angelägenheter. Svenska kyrkans identitet vissnade till att ännu mer bli en statskyrka. Jag citerar Björn Gusmark från hans bok ”Vilja, våga, växa”: ”Svenska kyrkan fick en utveckling som på flera sätt avvek från den bibliska tanken med församlingen. Vi fick en kyrka där politiker, som emellanåt [sic!] till och med var öppet icke-troende, styrde kyrkan. De vigdas inflytande minskade. De tidigare många frivilliga som haft olika uppgifter blev efter fackföreningarnas påtryckningar avlönade. Nu började en professionalisering av kyrkan. En del utbildades, andra slutade som frivilliga av olika skäl. Svenska kyrkan blev de anställdas kyrka, styrd av politikerna.”

Kokar man ner det hela handlar det om en perspektivförskjutning och vilket perspektiv man anlägger. Ett utifrån och in-perspektiv eller ett inifrån och ut-perspektiv. Det ofta rådande perspektivet är felaktigt utifrån och in, d.v.s. från världen och in i kyrkan. Kyrkan anses vara en intressant arena för socialdemokraterna. Kyrkan anses behöva centerpolitiska värderingar osv. Men Kyrkan behöver inte ”påfyllning” utifrån. Det är Jesus och Ordet som är grunden.

Det är förstås viktigt att förstå sin samtid men det är en fin balansgång att styra flödena. Åt vilket håll går huvudströmmen?

Jesus och den kristna tron går inte att inordna eller tolka utifrån futtiga mänskliga ideologier, allra minst i en ytlig vänster-högerskala.  Tron får konsekvenser men det är inte ”politik” att bry sig om sin nästa eller att bry sig om skapelsen. Det är inte något som kan få en etikett höger eller vänster. Att hävda att allt är politik är att inordna Kyrkan i ett sekulärt system. Att tänka utifrån och in.

Kyrkans uppdrag, diakonin och Guds mission, ger i sig själv kontaktyta med världen och behöver inte hjälp på traven ”från andra hållet”.

Jag vill fortsätta mitt resonemang och ta fasta på vad Björn Gusmark skrivit i sin bok ”Vilja, Våga, Växa”: ”Svenska kyrkan fick en utveckling som på flera sätt avvek från den bibliska tanken med församlingen.”

Vad är en församling? Vad innebär det kristna lärjungaskapet? Vilka konsekvenser får definitionen av församlingen för hur de olika öarna ska betraktas? 

Om man studerar dessa frågor ger det sig ganska naturligt att det verkligen finns olika öar inom Svenska kyrkan sett i förhållande till den brokiga skara som dess medlemmar utgör.

Det är inte rösträtten, det formella medlemskapet, som konstituerar den bibliska församlingsgemenskapen. Det är inte alla medlemmar inom det territoriella området ”X församling” som utgör den kristna församlingen.

Detta kan uppfattas som provocerande och exkluderande men det är inte min avsikt. Tvärtom. Det handlar ”bara” om vilket perspektiv som ska gälla. Vilket är kyrkans centrum? Från vilken horisont ska kyrkans uppdrag när det gäller diakoni och mission ha sin utgångspunkt? 

Jo, församlingen och då i en snävare betydelse sett i relation till den bredare och formella tillhörighets­tanken. Det handlar i grunden om delaktighet och gemenskap. Om att det kristna livet inte kan levas i ensamhet. Det handlar inte om att någon är förmer eller mer värd än någon annan. Men att förneka att det finns öar, ”vi och dom”, leder till att Kyrkan förlorar sin riktning, sin kompass.

Jesus sade:

”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.”

I Kyrkoordningen anges:

"Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. Syftet är att människor skall komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas."

Jesus lärde sina lärjungar att vara en efterföljare till honom vilket lägger grunden för församlingens liv och identitet. Jesus lärde sina lärjungar att leva i tre relationsriktningar. I relationen till Gud Fadern, i relationen till den lilla gemenskapen och i relationen till de människor och den värld de möter och är kallade att tjäna på olika sätt.

Att leva det kristna livet tillsammans med andra människor är en grundläggande sak för att kunna förstå vad det innebär att vara kristen. Den kristna trons liv är inte ett liv i ensamhet.

När Jesus lämnade lärjungarna var det i de små gemenskaperna i de första kristnas hem som de första stegen togs.

Detta illustreras bland annat i Apostlagärningarna (2:42-47)

”De som tog till sig hans ord lät döpa sig, och den dagen ökade de troendes antal med inemot tre tusen. Och de deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna. Alla människor bävade: många under och tecken gjordes genom apostlarna. De troende fortsatte att samlas och hade allting gemensamt. De sålde allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla, efter vars och ens behov. De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje. De prisade Gud och var omtyckta av hela folket. Och Herren lät var dag nya människor bli frälsta och förena sig med dem.”

Genom att läsa om de första församlingarna får vi en röd tråd, ett DNA. Det handlar om delaktighet i undervisning, i bön och i gudstjänstfirande (som först på 300-talet började formaliseras till det gudstjänstfirande vi känner idag). Delaktigheten med andra kristna ger tron näring. Delaktighet i brödbrytelsen och utsändningen ger näring till frimodigheten att själv och tillsammans med andra berätta om evangeliet om Jesus. Alla troende är en del av en enda kropp, Kristi kyrka. Jesus är kroppens huvud. En relation med Jesus förutsätter en delaktighet i kroppen, dvs. församlingen. 

Det finns de teologiskt skolade som bättre kan förklara vad en församling är. Min poäng är att det kristna livet inte kan levas i ensamhet. Livet behöver ett centrum. Jesus är centrum och det är gudstjänstfirandet som är navet i gemenskapen med honom. Och det är en fötternas bekännelse att fira gudstjänst.

Jag vill nu sticka ut hakan och ställa frågorna: Bör inte medlemmar, däribland förtroendevalda, ställa sig bakom och främja uppdraget i den organisation man är medlem i?

Jo men, invänder säkert någon, många människor är ju medlemmar för att de tycker att Svenska kyrkan gör något bra och vill gärna stödja det med sitt medlemskap och sin kyrkoavgift. Då främjar de ju kyrkans uppdrag. Jag kan hålla med om det i någon mening. Men återigen, Svenska kyrkan är inte en vanlig förening. Svenska kyrkan är en del av Kristi kyrka. De troende är lemmar i samma kropp i gemenskap med Herren och andra kristna. Återigen, att vara kyrka handlar om delaktighet och gemenskap. Det formella medlemskapet utgör en svag eller obefintlig grund för en kyrka att vila på.

Svenska kyrkan har en organisation och en medlemsstruktur som inte överensstämmer med ”urkyrkan”. Biskop Fredrik Modéus har i sin bok ”Våga vara kyrka” helt korrekt skrivit att utgångspunkten för arbetet med församlingsväxt måste vara den gudstjänstfirande minoriteten. Utgångspunkten kan inte vara den minsta gemensamma nämnaren – det formella medlemskapet och den stora majoriteten. Det är ganska naturligt enligt min uppfattning att de troende ska vara centrum i en kristen kyrka.

Hur ska Svenska kyrkan förhålla sig till dessa öar som innebär flera inneboende paradoxer? Kyrkan har många medlemmar men alla delar inte dess tro och uppdrag. De olika öarna är ett arv från kollektivanslutningens tid som vi måste förhålla oss till på ett ödmjukt och respektfullt sätt.

Återigen, alla medlemmar är lika mycket värda och alla har en röst. Men det är inte det som en kyrka går ut på. Det är så mycket mer än inbetalda kyrkoavgifter, d.v.s. pengar.

Saken ställs på sin spets när det kommer till frågor kring inflytande. I formell mening har alla medlemmar en röst och har möjlighet att bli förtroendevalda (under förutsättning att valbarhetskraven uppfylls) men är det rimligt att människor som inte är troende är förtroendevalda i en kristen kyrka?

Det hela kokar ned i makt och pengar. Jag återkommer i senare blogginlägg till detta och om hur MGN-kyrkans budskap och kommunikation starkt färgas av ett MGN-perspektiv.

Hur ska kyrkan då förhålla sig till paradoxen att medlemsantalet är högt men att antalet troende och aktiva är betydligt lägre?

Jag tycker frågan om medlemsantalet saknar större betydelse. Visserligen har medlemsantalet icke oväsentliga ekonomiska betydelser men i grunden är det de troendes skara som räknas i en kristen församling. Det är de troende och i de troendes gemenskap med Jesus som kyrkan måste ha sitt centrum. Det är sedan de troendes uppdrag att i ord och gärningar sprida evangeliet om Jesus. Så oavsett om icke-troende är medlemmar eller inte finns de där ute på det missionsfält som varje territorialförsamling utgör.

Nu med detta sagt kan följande sägas.

 

Som ni säkert förstått tycker jag att bestämmandet i Svenska kyrkan ska utövas av människor som är troende. Det är fantastiskt att denna självklarhet ens behöver sägas. Det kristna livet levs i gemenskap med andra kristna, bl.a. genom att man firar gudstjänst tillsammans.

Hur ska (för)troendevalda kunna leda en församling vars tro och liv man inte delar? Vilka förebilder är förtroendevalda vars kristna liv tar sig uttryck bara i bönen i samband med kyrkorådsmötet?  Ber vi inte för att kyrkan och gudstjänsten ska myllra av liv?

Man kan inte stå vid sidan av och inte delta i den kristna gemenskapen om man vill göra anspråk på att få förtroende att leda och besluta. Ordet stavas just ”förtroende”.

För att ta en idrottslig referens. I den stad som jag bor i finns ett hockeylag som är med i SHL. På varje match är styrelsen närvarande. Hur skulle det se ut om styrelsen i hockeylaget aldrig kom på matcherna och delade glädjen och sorgen över resultaten med de övriga supportrarna? Inte ens en idrottsförening skulle acceptera att dess styrelseledamöter inte var delaktiga och visade sitt engagemang tillsammans med övriga medlemmar. Varför är då tålamodet så stort inom Svenska kyrkan? Jo, för att det är den minsta gemensamma nämnaren som gäller. Den gudstjänstfirande församlingen är i numerär minoritet , både bland den brokiga medlemsskaran i stort och bland de företroendevalda. Det har blivit så vanligt och så normalt att deltagande i gudstjänstfirandet inte är en självklarhet bland många förtroendevalda.

Det är horribelt att påstå som vissa gör att alla röstberättigade medlemmar skulle vara delaktiga i församlingens gemenskap genom att utöva sin rösträtt vart fjärde år.

Det borde vara självklart. Hur kan man vara förtroendevald och inte delta i församlingsgemenskapen? Centrum för församlingens gemenskap är inte kyrkorådets sammanträden utan gudstjänsten. Det är till gudstjänsten kristna är kallade att samlas. Det är inte i kyrkorådet som församlingens livsluft finns.

Uppdraget är att ödmjukt tjäna Herren i gemenskap med andra.

Sammanfattningsvis. Det finns öar eller ett ”vi och dom”. Ett välkomnande och inkluderande ”vi och dom”. En församling som följer Jesus kallelse håller famnen öppen för alla oavsett om människor redan är troende eller nyfikna på vad kristen tro är. Församlingen är öppen mot Gud och öppen för alla människor som vill veta mer om kristen tro och som vill möta Jesus i sina liv.

För att Svenska kyrkan ska växa räcker det inte att den minsta gemensamma nämnaren är det formella medlemskapet. Det är rimligen tron på Jesus Kristus som är det som ska förena kyrkans medlemmar.

Det handlar inte om att ändra de juridiska förutsättningarna för medlemskapet. Det handlar om vad som är centrum och utgångspunkt för Svenska kyrkan. De troendes gemenskap eller "alla" genom det formella medlemskapet.  

För att återigen ta en idrottslig referens. Det är bra med stödmedlemmar som ger ekonomiskt bidrag till klubbens ekonomi men i längden behöver kärnan, arbetet i klubben, engagerade människor som ställer upp. Tränare, kioskansvariga, tvättansvariga osv.

I Svenska kyrkan finns många motsvarande tränare, kioskansvariga osv som lägger ned ett fint och omfattande arbete. Men dessa är i minoritet sett till det samlade medlemsantalets numerär. Vad är Svenska kyrkan egentligen för organisation som till så stor grad består av passiva medlemmar som inte alls eller ganska ljummet håller på laget?

Återigen. I en kristen kyrka måste det vara de troende och i de troendes gemenskap med Jesus som kyrkan har sitt centrum. Det är sedan de troendes uppdrag att i ord och gärningar sprida evangeliet om Jesus. Så oavsett om icke-troende är medlemmar eller inte finns de där ute på det missionsfält som varje territorialförsamling utgör.

# 3 Den Minsta Gemensamma Nämnarens kyrka?

Vilken är den minsta gemensamma nämnaren för Svenska kyrkan och dess medlemmar? Vad förenar alla medlemmar? Vad kan den minsta gemensamma nämnaren säga oss om på vilken grund kyrkan vilar? Hur påverkas det budskap som kyrkan kommunicerar? Hur berörs den nödvändiga frimodighet* som en kyrka måste bäras av? Är Svenska kyrkan den Minsta Gemensamma Nämnarens Kyrka, en ”MGN-kyrka”? M.m.

(*Till alla som ev. studsar på ordet ”frimodighet” kan jag meddela att jag inte är medlem i Frimodig kyrka (har dock inte något emot dem) och användandet av ordet är alltså inte någon dold kod! Däremot är ordet frimodig en bra beskrivning på den egenskap som krävs för att våga.)

Jag kommer beröra dessa frågor i några blogginlägg framöver.

Jag väljer att närma mig frågan genom de skrivningar om ”öppenhet” som kännetecknar många av programmen inför kyrkovalet. Skrivningarna om öppenhet framförs i någon slags polemik mot ett exkluderande förhållningssätt men mot vad är udden riktad?

Mot slutna församlingsgemenskaper? Eller mot andra nomineringsgruppers ambitioner med Svenska kyrkan som man inte delar?

Det kan säkert finnas församlingsgemenskaper som inte i tillräcklig grad välkomnar nya vänner. Men jag tror inte att det är ett överhängande problem inom Svenska kyrkan att människor inte känner sig välkomna i kontakten med kyrkan, t.ex. i den gudstjänstfirande gemenskapen. Skulle en församling som följer Jesus kallelse inte hålla famnen öppen för alla oavsett om människor redan är troende eller nyfikna på vad kristen tro är? Församlingen är öppen mot Gud och öppen för och nyfiken på alla människor.

Däremot är det tydligt att udden riktas mot andra nomineringsgruppers politik. Och det är här det börjar bli problematiskt.

I det socialdemokratiska kyrkovalsprogrammet står bland annat:

"I en tid där populismen och extremismen ökar i vårt samhälle, och många ställer grupp mot grupp, är det viktigt att vi har en kyrka som inte ställer människor mot varandra."

 

Utgångspunkten är alltså att det finns en risk att människor ställs mot varandra inom kyrkan. Det känns ganska främmande sett ur evangeliets perspektiv.

Och på tal om öppenhet sägs:

 

"Mot det synsättet står en annan inriktning, där kyrkan istället ska sluta sig från omvärlden och rikta sitt fokus inåt. Det finns de som vill vrida klockan tillbaka, där människors lika värde och rätt ifrågasätts, och där rätten för varje individ att finnas helt och fullt sätts i fråga"

 

Frågan om öppenhet i kyrkan har därmed sin utgångspunkt i andra kyrkopolitikers uppfattningar och inte i kyrkans uppdrag. Att inta den hållningen bekräftar att kyrkan står under inflytande ”utifrån”. Att det står en kamp mellan olika ambitioner av inflytande och mellan olika viljor att styra kyrkan i den ena eller den andra riktningen. Viljor som har sin grund i sekulära ideologier. Viljor som nödvändigtvis inte är Guds vilja.

Och som upplägget ser ut från S och SDs sida är det även det som dessa nomineringsgrupper vill uppnå. En tydlig konfliktlinje. Precis som i den ”vanliga” politiken.  

Och det finns säkert en sådan konfliktlinje så som dagens system är uppbyggt. Med dagens system med några dominerande partipolitiska nomineringsgrupper blir det externa partipolitiska inflytandet problematiskt ur en rad olika aspekter som jag i olika sammanhang kommer att beröra på bloggen.

Exempelvis främjas Kyrkans enhet inte av ett system som har sin grund i ett djupt polemiserande sekulärt partissystem. Samma låsningar som finns inom den ”vanliga” politiken riskerar uppkomma om de inte redan har uppkommit. Samtalsklimatet riskerar bli hårdare och debatten ytlig. Inom Svenska kyrkan ryms människor med delvis olika uppfattningar i trosfrågor och sakfrågor och ska behandlas med respekt. Den egna uppfattningen framförs med fördel i ett hövligt samtalsklimat med hjälp av goda argument med syfte att finna samförstånd. Den Helige Ande vägleder oss bland villolärornas grynnor. Det är en helt annan mer tidskrävande beslutsprocess än den nu rådande där frågor ibland avgörs alltför snabbt och i stark polemik mellan majoritet och minoritet.

 

Åter till "öppenheten". En annan aspekt på detta med öppenhet ligger i att begreppet i olika kyrkopolitiska sammanhang även används som en markering mot att kyrkan inte bara ska finnas till för de som firar gudstjänst tillsammans utan för alla medlemmar. Det verkar finnas en rädsla för någon slags elitkristendom. Det är enligt min uppfattning en obefogad rädsla. Ett onödigt statement. Svenska kyrkans utmaningar idag ligger knappast i att den krympande gudstjänstfirande församlingen sluter sig mot omvärlden och att kyrkans arbete i alltför stor utsträckning skulle vara inriktat mot den gruppen. Förhållandet är som jag kommer till snarare det omvända. Kyrkan finns idag tillgänglig för alla dess medlemmar och står till tjänst med dop, bröllop, begravningar m.m.

Det finns också en rädsla för ett ”vi och dom” i kyrkan. Rädslan är obefogad men slutsatsen är korrekt. Det finns faktiskt flera ”vi och dom” inom Svenska kyrkan och en förutsättning för att Svenska kyrkans liv ska blomstra är att alla förstår och bejakar den frågeställningen. Det är om detta ”vi och dom” som den minsta gemensamma nämnaren handlar om.

Jag väljer att istället för begreppet ”vi och dom” använda ordet ”öar”. Det illustrerar bättre vad det handlar om; olika grupper inom kyrkan som nödvändigtvis inte är i kontakt med varandra men som för den saken skull inte står i ett konfliktförhållande som annars utrycket ”vi och dom” antyder.  Om ni läser vidare förstår ni att det inte handlar om vilket begrepp som används utan om något mer djupgående än så. Om gemenskap och delaktighet.

De öar som jag pratar om kan definieras på olika sätt. Exempelvis följande.

 -        Medlemmar resp. icke medlemmar.

Svenska kyrkan har ett antal miljoner medlemmar. Den minsta gemensamma nämnaren för dem är just medlemskapet, att de betalar kyrkoavgift och att varje medlem som fyllt 16 år har rösträtt i kyrkovalet.

Alla medlemmar har en röst. Men det är inte det som saken handlar om. Diskussionen handlar inte om tillämpningen av det nu gällande regelverket inom det nuvarande systemet. Det handlar om systemet i sig, om ”upplägget” kring Svenska kyrkan och om att det finns och måste finns alternativ till dagens uppbyggnad av Svenska kyrkan. Det är en framtidsinriktad diskussion.  

-        Troende resp. icke troende bland medlemmarna.

Många medlemmar tror inte på Gud. Det är ett faktum att många medlemmar väljer att vara medlemmar i Svenska kyrkan och stödja kyrkans arbete på andra grunder än den egna tron och önskan att stödja Guds rikes utbredande. Det handlar exempelvis om vilja att stödja kyrkans sociala arbete och kyrkans krishantering vid katastrofer osv. Vissa vill av tradition kunna avropa kyrkliga tjänster vid livets stordagar. Om människors motiv att vara medlem finns det gott om undersökningar som anställda inom kyrkan lagt ned betydande tid och resurser för att kartlägga.

Vi får dock inte glömma att det är ”själva grejen” med kristendomen att det är skillnad på den som tror och den som inte tror. Den som tror och blir döpt ska bli frälst. Gud har genom sin nåd gett oss människor möjlighet till befrielse från synden genom Jesus död och uppståndelse och till en evig gemenskap med Honom. Nyckeln är alltså tron på Jesus Kristus. Det är där allt tar sin början. Att tro själv och att sedan dela tron och evangeliet om Jesus med andra. Om man inte tror står man utanför gemenskapen med Herren. Detta är helt digitalt.

Men detta innebär inte en sluten kyrka! Tvärtom, missionsuppdraget är utåtriktat och har blicken välkomnande riktad mot världen. Jag återkommer till det.

-        Aktiva resp. passiva medlemmar.

Vissa medlemmar har inte någon eller begränsad kontakt med Svenska kyrkan. Ibland gå det ett helt liv mellan varven. Kyrkoavgiften ses av en del som ett bidrag till ett välgörande ändamål i likhet med att vara månadsgivare till Röda korset, Postkodlotteriet e.dyl. Andra avropar kyrkliga tjänster vid olika tillfällen i livet. Andra tycker att det känns viktigt och fint att besöka en kyrka vid advent och jul. Vissa ser kyrkan som vilken förening som helst och vill gärna vara med och bestämma och tycka till om användningen av den betalade kyrkoavgiften. Vissa firar gudstjänst regelbundet. Vissa är engagerade, t.ex. som förtroendevalda, trots att de inte är troende.

Det finns alltså minst sagt en stor mångfald bland Svenska kyrkans medlemmar.

Jag vill poängtera att jag inte är ute efter att moralisera eller döma. Människors tro kan enbart vår Herre validera. Alla medlemmar har rösträtt och alla människor har ett lika värde. Människors kristna tro mäts inte i ett visst antal kyrkobesök. Men den kristna tron får och har vissa synbara konsekvenser. Det handlar om lärjungaskap och om den kristna församlingen.

Det handlar om att Svenska kyrkan är något mer än dess medlemmars minsta gemensamma nämnare. Och vad är då den minsta gemensamma nämnaren? Jo, det formella medlemskapet. Längre än det formella medlemskapet sträcker sig dessvärre inte det minsta som förenar kyrkans medlemmar. Och det är sorgligt lite och utgör en svag grund för en kyrka att vila på.

Många är alltså medlemmar i en slags förening men, för att ta en jämförelse från idrottens värld, har olika motiv att hålla på laget, inte nödvändigtvis att laget ska göra mål, och anser att deltagandet på lagets matcher inte är så intressant. Det finns nog också i botten en vilja att göra gott i allmänhet. Det ska sägas. Men kyrkan är något helt annat än en fotbollsförening eller någon annan folkrörelseförening. Kristi Kyrka. För att Svenska kyrkan ska växa räcker det inte att den minsta gemensamma nämnaren är det formella medlemskapet. Det är rimligen tron på Jesus Kristus som är det som ska förena kyrkans medlemmar. Och det kommer bort i kyrkovalsdebatten där det stolta men ganska intetsägande paradordet ”demokratisk folkkyrka” istället ofta används.

Mer om detta i nästa blogginlägg där jag kommer att beröra vikten av val av perspektiv i denna mångfald av öar.

# 2 Glöm inte bort bönen i kyrkovalet!

Vi ser människor och ett samhälle som har ansiktet till stora delar bortvänt från Gud. Vägen till Kyrkan sägs vara smal men någon trängsel verka ändå inte råda. En känsla av hopplöshet infinner sig. Hur kommer framtiden se ut? Varför ser inte fler Livets vägskäl? Vägskälet till Jesus och Hans nåd.

Vad denna utveckling beror på finns det många frågor om och förslag på svar. Svaret till framtiden kanske ligger i tankarna kring dessa frågor. Men jag tror inte att vi alltför mycket ska analysera oss sönder och samman och enbart fokusera på att ägna tid t.ex. för målgruppsstudier.

Utgångspunkten behöver främst alltid vara en annan.

För i denna känsla av hopplöshet väcks samtidigt en känsla av trotsighet, en slags beslutsamhet. Gud har en vilja, en plan! Gud har lämnat ett löfte! Men det kommer an på oss att göra oss till redskap att utföra Hans vilja. Vi måste stå till Guds förfogande.

Det innebär att vi ännu mer behöver be och lyssna på vad Gud har att säga oss. Vi måste i vår verksamhets­iver och ”församlingsgårdsbyggande” våga stanna upp och göra ”ingenting” mer än att be och lyssna. Be och lyssna. Möta Gud i bönens och tystnadens gemenskap. Då kan vi förstå och möta samtiden på ett helt annat sätt.

När vi väl fått mer insikt om Guds vilja är vi redo att börja tjäna Honom. Med den Helige Andes ledning får vi utföra det arbete som Han vill att vi ska göra. Arbetet utför vi tillsammans. Vi stöttar och rustar varandra. Vi ser varandra och ger utrymme för var och ens gåvor och förmågor. Vi visar varandra kärlek.

Bön.

Kärlek.
Gemenskap
Arbete.
 

Bönen är nyckeln till Andens kraft. Inte ängsliga omvärldsanalyser.

Och när det blåser är det viktigt att stå stadigt. Som Jesus säger i liknelsen om huset på klippan gäller det att bygga sitt hus på klippan, på det stadiga berget. Och vad är då den stadiga grunden? Jo, evangeliet om Jesus Kristus. Gud sände sin enfödde Son så att var och en som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv. Genom Jesu död och uppståndelse befrias vi från världens synd. Den som tror och blir döpt ska bli frälst. Gud har genom sin nåd gett oss människor möjligheten till befrielse från synden genom Jesus död och uppståndelse och till en evig gemenskap med Herren. Nyckeln är alltså tron på Jesus Kristus. Det är där allt tar sin början. Att tro själv och att sedan dela tron och evangeliet om Jesus med andra.

Om detta borde mer handla om i dessa kyrkovalstider.

 

Herre!
Tack för din nåd! Tack för att vi får vara dina barn!
Fyll våra hjärtan med din kärlek och din Andes glöd.
Låt din Ande visa oss vad du vill med din kyrka.
Gör oss lyhörda för din vilja.
Låt din Ande ge oss kraft och mod att också våga följa din vilja.
Gör oss till dina frimodiga budbärare –– att varje dag lämna det invanda och trygga för att söka oss till människor som inte ännu fått se ditt ljus i sina hjärtan.
Hjälp oss att visa kärlek till varandra.
Hjälp oss att stötta och rusta varandra för arbete i din tjänst.
Led oss.
Var oss nära.

Amen

# 1 Kyrkovalet 2017 - ett vägskäl

I kyrkovalet 2017 står Svenska kyrkan, återigen, inför ett viktigt vägskäl.

Ett vägskäl som handlar om vilket perspektiv som ska gälla. Ett utifrån och in-perspektiv eller ett inifrån och ut-perspektiv.

Det rådande perspektivet är ofta felaktigt utifrån och in, d.v.s. från världen och in i kyrkan. Kyrkan anses vara en intressant arena för socialdemokraterna. Centerpartiet anger att kyrkan behöver centerpolitiska värdering osv.

Kyrkan behöver inte ”påfyllning” utifrån av tankegods från sekulära ideologier på det sätt som flera av nomineringsgruppernas program innebär. Det är Jesus och Ordet som är grunden.

Det är förstås viktigt att förstå sin samtid men det är en fin balansgång att styra flödena. Åt vilket håll går huvudströmmen?  Kyrkans uppdrag, diakonin och Guds mission, ger i sig själv kontaktyta med världen och behöver inte hjälp på traven ”från andra hållet”. Jesus och den kristna tron går inte att inordna eller tolka utifrån futtiga mänskliga ideologier, allra minst i en ytlig vänster-högerskala. Tron får konsekvenser men det är inte "politik" att bry sig om sin nästa eller att bry sig om skapelsen. Det är inte något som kan få en etikett höger eller vänster. Att hävda att allt är politik är att inordna Kyrkan i ett sekulärt system. Att tänka utifrån och in.

Om detta och andra frågor inför kyrkovalet kommer denna blogg att handla om. Om vad en öppen folkkyrka kan betyda, om lojalitet mellan Gud och partier, om vikten av levande lokala församlingar m.m.


Om mig lite längre ned. Först några citat från de andra blogginläggen

 

# 2 Glöm inte bort bönen i kyrkovalet

För i denna känsla av hopplöshet väcks samtidigt en känsla av trotsighet, en slags beslutsamhet. Gud har en vilja, en plan! Gud har lämnat ett löfte! Men det kommer an på oss att göra oss till redskap att utföra Hans vilja. Vi måste stå till Guds förfogande.

Det innebär att vi ännu mer behöver be och lyssna på vad Gud har att säga oss. Vi måste i vår verksamhets­iver och ”församlingsgårdsbyggande” våga stanna upp och göra ”ingenting” mer än att be och lyssna. Be och lyssna. Möta Gud i bönens och tystnadens gemenskap. Då kan vi förstå och möta samtiden på helt annat sätt.

 

# 3 Den Minsta Gemensamma Nämnarens kyrka?

Det handlar om att Svenska kyrkan är något mer än dess medlemmars minsta gemensamma nämnare. Och vad är då den minsta gemensamma nämnaren? Jo, det formella medlemskapet. Längre än det formella medlemskapet sträcker sig dessvärre inte det minsta som förenar kyrkans medlemmar. Och det är sorgligt lite och utgör en svag grund för en kyrka att vila på.

Många är alltså medlemmar i en slags förening men, för att ta en jämförelse från idrottens värld, har olika motiv att hålla på laget, inte nödvändigtvis att laget ska göra mål, och anser att deltagandet på lagets matcher inte är så intressant. Det finns nog också i botten en vilja att göra gott i allmänhet. Det ska sägas. Men kyrkan är något helt annat än en fotbollsförening eller någon annan folkrörelseförening. Kristi Kyrka. För att Svenska kyrkan ska växa räcker det inte att den minsta gemensamma nämnaren är det formella medlemskapet. Det är rimligen tron på Jesus Kristus som är det som ska förena kyrkans medlemmar. Och det kommer bort i kyrkovalsdebatten där det stolta men ganska intetsägande paradordet ”demokratisk folkkyrka” istället ofta används.

# 4 Vilket är Svenska kyrkans centrum? De troendes gemenskap eller "alla" genom det formella medlemskapet? Bör medlemmar i Svenska kyrkan, däribland förtroendevalda, ställa sig bakom och främja uppdraget i den organisation man är medlem i?

Det är inte rösträtten, det formella medlemskapet, som konstituerar den bibliska församlingsgemenskapen. Det är inte alla medlemmar inom det territoriella området ”X församling” som utgör den kristna församlingen.

Detta kan uppfattas som provocerande och exkluderande men det är inte min avsikt. Tvärtom. Det handlar ”bara” om vilket perspektiv som ska gälla. Vilket är kyrkans centrum? Från vilken horisont ska kyrkans uppdrag när det gäller diakoni och mission ha sin utgångspunkt? 

# 5 Om dubbla lojaliteter – vissa har ena foten i partiet och den andra i kyrkan. Gud eller mammon?!

Genom att låta sig inordnas i en världslig ”kommandokedjan” genom medlemskapet i ett politiskt parti och i en dito nomineringsgrupp samtidigt som det inte kan finnas någon annan högre makt än Gud försätter sig vissa människor och dessvärre även kyrkan i sig i ett enormt trovärdighetsproblem. Gud eller mammon!?

 

Om mig

Jag själv är en man i yngre medelålder, en vanlig församlingsmedlem i Svenska kyrkan, med en kristen tro sedan barndomen. Jag har erfarenhet från församlingsliv både inom fri- och svenskkyrkligheten. Till vardags jurist. Jag är ingen offentlig person eller gruppering som gömmer sig bakom en pseudonym. Även om ni skulle få del av mitt namn, adress m.m. skulle det inte säga er något. Min person är inte intressant. Jag förstår att anonymiteten väcker frågor men jag har förstått att den som sätter sin fot innanför tröskeln på sociala medier riskerar sticka in huvudet i ett geting- eller trollbo. Just eftersom jag är en vanlig person vill jag inte exponera mig personligen. Valet stod mellan att "hålla tyst" och att skriva under pseudonym. Mina åsikter och tankar, med de förtjänster och brister som dessa har, får därför tala för sig själv.