I mitt inlägg # 9 har jag redogjort för upphandlingsreglerna och om icke-upphandlingen av Kyrkohandboken och om den märkliga prissättningen av Kyrkohandbokens olika delar.
Svenska kyrkan svarar nu genom Fredrik Nilsson Björner på en debattartikel av Tomas Appelqvist som bl.a. rör upphandlingen och prissättningen.
Lika med Verbums svar förra veckan innehåller Björners svar flera märkliga påståenden.
När det gäller upphandlingen är det genom Björners svar klarlagt att någon sådan inte genomförts. Björner hänvisar till avsiktsförklaringen som pekar ut den långa relationen mellan Verbum och Svenska kyrkan och till att Verbum är en kompetent leverantör.
Dessa
förhållanden ifrågasätter ingen i sig. Men enligt Svenska kyrkans
upphandlingsregler är det främst kostnadseffektivitet som gäller. Då får
relationer stå tillbaka även om det svider.
Noterbart är
att Björner inte förnekar att Svenska kyrkan brutit mot regelverket genom att det
inte fattats ett formellt beslut att inte upphandla med angivande av skäl för
detta (vilket skulle ha diarieförts för transparens och möjlighet till
uppföljning. Dessutom genom att inte säkerställa att priserna som Verbum
offererade var rimliga.
Vad säger då
Björner om prissättningen och att kyrkokansliet betalar ett lägre pris?
Björner
skriver:
”Kyrkokansliet har
gjort en stor beställning, med bland annat drygt 3 500 missalen, och får därför
mängdrabatt på den beställningen.
Dessa böcker
kommer att distribueras till varje kyrka och innebär de facto en ren besparing
för församlingarna, då de får just dessa böcker helt utan kostnad. Det innebär
också att Svenska kyrkan har fått ett lägre pris, och att Verbum tjänar mindre
på dessa böcker än om församlingarna själva hade beställt dem.”
Vi kommer då in
på detta med ”Gungor och karuseller”.
Med
kyrkokansliets logik så är det rimligt att församlingarna betalar ett högre
pris eftersom de fått ett eller annat missale utan kostnad. Vad som kan ses som
en generös gåva betalas alltså av att församlingarna sedan betalar ett överpris för
resterande beställningar.
Och så detta med kyrkokansliets mängdrabatt. Björner skriver
att ”Svenska kyrkan” har fått ett lägre pris genom kyrkokansliets stora
beställning. Men vilka är det som gör den riktigt stora beställningen? Jo, det
är församlingarna som ju egentligen är ”Svenska kyrkan” som Björner talar om.
Församlingarna
som tillsammans köper hela upplagan på 1000-tals exemplar borde självklart ha
setts som en enhet (=Svenska kyrkan) och fått samma lägre pris som
Kyrkokansliet förhandlade fram.
Varför kan inte
de priser som förhandlats fram för Kyrkokansliet även gälla för församlingarna? Borde inte kyrkokansliet ha sett till hela Svenska kyrkans intressen och inte bara förhandlat för kyrkokansliet?
Det finns inget som helst skäl till att församlingarna inte skulle ha kunnat få samma pris som kyrkokansliet.
Den ekonomiska risken för Verbum är obefintlig vilket framgår av avtalet mellan
Svenska kyrkan och Verbum.
Det är också intressant att notera att Björner bekräftar
att Verbum tjänar pengar även när kyrkokansliets priser gäller. Alltså betalar
församlingarna ett överpris.
Under alla
förhållanden, varför är inte Kyrkokansliet solidariskt med församlingarna och
betalar samma pris?
Twitter: @kyrkoval
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar