# 6 Kyrkan och politiken. Om att evangeliet är exklusivt och större än politiken men uppfattas som politik. Om behovet av tydlighet och äkthet i förkunnelsen.

Den stora utmaningen för alla kristna är att höra Jesus röst och låta den tala i ens hjärta utan att passera alla dessa filter som varje människa har i form av ideologiska uppfattningar m.m., att förkunna evangelium utan att låta förkunnelsen färgas av egna politiska raster och att kunna stå ”nakna” i oss själva och låta Jesus och evangeliet tala av egen kraft.

Biskop Eva Brunnes tweet för ett tag sedan med ett tack till statsminister Stefan Löfven för väl utfört arbete väckte med rätta en hel del reaktioner och frågetecken. Vissa tog dock tweeten till intäkt för att lämna Svenska kyrkan med buller och bång. Även om jag inte alltid delar Eva Brunnes åsikter i sak leder hennes twitterinlägg inte till att jag vänder kyrkan ryggen. Det är alltid tråkigt när människor lämnar Svenska kyrkan. Men det var kanske lika bra att vissa lämnade? Tron på Jesus Kristus som världens frälsare var kanske inte tillräckligt stark eftersom endast ett biskopsuttalande fick dem att omvärdera sitt medlemskap.

För det finns väl inte människor som är medlemmar i ett kristet samfund av andra skäl än den kristna tron? Denna retoriska fråga har jag besvarat i tidigare blogginlägg om de öar som finns inom kyrkan mellan medlemmar som tror och inte tror, mellan aktiva och passiva medlemmar osv. Jag har konstaterat att det som i grunden förenar kyrkans medlemmar främst är det formella medlemskapet, inte trosfrågorna. Detta utgör en svag grund för en församling att vila på om det ens i vissa sammanhang går att tala om att det existerar församlingar i en icke organisatorisk och mer biblisk mening. Denna paradox har och fortsätter att påverkar kyrkans fokus negativt. Mer om det i tidigare och kommande inlägg.

Församlingen är en gemenskap i tron på Jesus och inte en åsiktsgemenskap. Mellan dessa olika gemenskaper uppstår dock ett spänningsfält och gränserna mellan dessa gemenskaper är uppenbarligen inte alltid enkel att dra i den genompolitiserade Svenska kyrkan. Det illustrerar ”Brunne-affären” tydligt.

Reaktionerna på Eva Brunnes tweet visar på att begreppet ”politik” är mycket laddat i relation till kyrkan. Det är intressant att notera att begreppet ”politik” definieras i Nationalencyklopedien som ”statskonst, processen att erövra och utöva makt i offentliga sammanhang”. Däri ligger något av förklaringen till det spänningsfält som uppkommer i relationen mellan kyrkan och världen.

Kyrkan finns i världen och ska verka i världen. Kyrkan ska predika evangelium i världen. Den kristna tron och det kristna livet får konsekvenser i form av ställningstaganden i både små och stora frågor och genom handlingar. Kyrkan ska inte vara tyst.

Frågan är om och i så fall hur kyrkans företrädare bör använda ordet politik och framförallt hur ska kyrkan förhålla sig till politiken och hur ska budskapet framföras för att undvika missförstånd. (Jag bortser från de som ofta missförstår medvetet vilket dessvärre verkar vara en sjuka som härjar på sociala medier och i det offentliga debattklimatet i övrigt.)

Min utgångspunkt är att tron får konsekvenser men att det inte är politik att bry sig om sin nästa eller att bry sig om skapelsen. Att hävda att allt är politik är att inordna kyrkan i ett sekulärt system. Kristen tro är så mycket större än mänskliga ideologier. Att inordna kyrkan i sådant tankegods är att förminska den kristna tron. Jesus och den kristna tron går inte att inordna eller tolka utifrån futtiga mänskliga ideologier, allra minst i en ytlig vänster-högerskala. 

Däremot är det uppenbart att människor, särskilt sådana med makt, genom historien och in i nutiden använder kyrkan som en plattform för sina egna åsikter och sina egna ambitioner. Det går att finna stöd för sina ideologiska uppfattningar i den kristna tron oavsett om man är höger- eller vänstervriden. Detta kommer till tydligt utryck bl.a. i Johan Sundeens intressanta bok om den s.k. 68-vänstern inom Svenska kyrkan. Andra exempel kan säkert finnas på den s.k. högerflanken med exempel från Sydamerika.

En högt uppsatt ledare inom Svenska kyrkan ska ha sagt att kyrkan inte kan vara annat än politisk. Andra har sagt att det inte finns någon opolitisk kyrka. Jag förstår inte behovet av att ständigt inpränta detta. Jag är kanske naiv men jag tror att evangeliet är gränslöst och så mycket större än ideologiska konstruktioner. Evangeliet är allmängiltigt och har en enormt mycket större räckvidd än politiska idéer. Sådana uttalanden från företrädare för kyrkan landar i en sekulär kontext och tolkas med sekulära glasögon och får stor sprängkraft. Inte för dess innehåll i sig utan för att budskapet skyms av hänvisningen till politik.

Den stora utmaningen för alla kristna är att höra Jesus röst och låta den tala i ens hjärta utan att passera alla dessa filter som varje människa har i form av ideologiska uppfattningar m.m., att förkunna evangelium utan att låta förkunnelsen färgas av egna politiska raster och att kunna stå ”nakna” i oss själva och låta Jesus och evangeliet tala av egen kraft.

Förutom utmaningen att se bortom egna personliga politiska uppfattningar beror människors uppfattning av kyrkan som politisk på många saker.

En orsak är att det i vissa fall kan finnas en berättigad misstänksamhet om förkunnelsen är äkta. Är det det ”rena” evangeliet som förkunnas eller är förkunnelsen färgad av egna politiska uppfattningar? Det finns ett stort behov av äkthet i förkunnelsen.

Och detta hör i sin tur samman med det genompolitiserade systemet i Svenska kyrkan.

Organisationen Svenska kyrkan med dessa alla organ skymmer sikten för Jesus och evangeliet när organisationen står under inflytande av sekulära ideologier och används som politiska plattformar. Detta med statskonst, politik, är något som politiker ska syssla med och har lite med kyrkan att göra. Därför är det viktigt att framhålla förkunnelsen om evangeliet som exklusiv och att förkunnelsen står över det vanliga politiska käbblet. För att uppnå det behöver kyrkans förkunnelse och ställningstaganden bli tydligare. Det måste i större utsträckning framgå på vilken teologisk grund som allt vilar på. I annat fall riskerar förkunnelsen att bara bli och uppfattas som en i raden av många andra politiska utspel. Och kyrkan blir då bara en i raden av alla andra organisationer.