# 5 Om dubbla lojaliteter – vissa har ena foten i partiet och den andra i kyrkan. Gud eller mammon?!

Genom att låta sig inordnas i en världslig ”kommandokedjan” genom medlemskapet i ett politiskt parti och i en dito nomineringsgrupp samtidigt som det inte kan finnas någon annan högre makt än Gud försätter sig vissa människor och dessvärre även kyrkan i sig i ett enormt trovärdighetsproblem. Gud eller mammon!?

 

Vissa vill att öppen och välkomnande ska innebära att Kyrkan nästintill utplånar sig själv. Öppenhet betyder dock inte att Kyrkan kan rymma eller spegla alla uppfattningar i samhället. Tydlighet, även om budskapet inte passar alla, är en början på det restaureringsarbete som måste ske.
 

De som vill att Kyrkan ska vara öppen  i den vida och självutplånande bemärkelsen är dock inte lika öppet sinnade i den sekulära sfären, i det egna partiet. Man är inte beredd att låta personer vara medlem i sitt parti och samtidigt delta i en nomineringsgrupp som inte är knuten till det egna partiet. Då gäller partipiska och utgångs­punkten att man som partimedlem ska vara med att förverkliga partiets politik.  

Och jag håller faktiskt helt och fullt med dem. Man kan inte vara medlem i en organisation och samtidigt arbeta för att förverkliga andra motstående idéer i en annan organisation. Så egentligen borde dessa människor ha stor förståelse för att Kyrkan inte kan inordna sig i partipolitiska dogmer och program. Men det är tydligen en sak att låta Kristi kyrka vara vidöppen för allt möjligt tankegods än att ha högt i tak inom det egna partiet. För min del är lojaliteten mot Gud och Hans ord viktigare än lojaliteten mot ett parti.

Vi kommer osökt in på detta med lojalitet. Det är uppenbart att partipolitiska nominerings­grupper har en dubbel lojalitet. Både mot Gud och det sekulära partiet. Denna lojalitetskonflikt har, om man läser de partipolitiska programmen inför kyrkovalet, utfallit till det sekulära partiets fördel.

Ett tydligt exempel är just beslutet på den Socialdemokratiska partikongressen att förbjuda religiösa inslag i den svenska skolan. Även om man från vissa håll betonat att det inte handlar om att förbjuda skolavslutningar i kyrkan mm så innebär beslutet, om man vill vara konsekvent och inte enbart tillämpa beslutet på muslimska sammanhang, en tydlig och isande lojalitetskonflikt för de socialdemokrater som är aktiva i Svenska kyrkan. Dessa troendes uppdrag är främst och i första rummet enligt mitt förmenande att arbeta för Guds rikes utbredande och vara lojala mot Svenska kyrkans uppdrag. Däri borde ligga allt från att kyrkan ska driva egna förskolor och friskolor (vilket borde ske i mycket större omfattning) till att kyrkan ska få verka inom skolan genom skolpräster m.m. Dessa partianknutna troende ska nu arbeta för att avveckla befintliga förskolor och friskolor och medverka till det antagna förbudet mot minsta lilla bönestund eller andakt.

Genom att låta sig inordnas i en världslig ”kommandokedjan” genom medlemskapet i ett politiskt parti och i en dito nomineringsgrupp samtidigt som det inte kan finnas någon annan högre makt än Gud försätter sig vissa människor och dessvärre även kyrkan i sig i ett enormt trovärdighetsproblem. Gud eller mammon!?

Då återstår inte något annat än att allt handlar om makt och privilegier. Makt som ska utövas till varje pris och utan hänsyn till konsekvenserna. Att Kyrkan helt enkelt är en fin plattform vilken som helst för inflytande i samhället. Socialdemokraterna hymlar i vart fall inte med det eftersom de uttryckligen i sitt kyrkopolitiska program anger att: ”För oss har den Svenska kyrkan en viktig roll att spela i det nya folkhem som socialdemokratin vill bygga för framtiden.” Jag som i min enfald alltid trott att Kyrkan ska bygga Guds rike.