# 4 Vilket är Svenska kyrkans centrum? De troendes gemenskap eller "alla" genom det formella medlemskapet? Bör medlemmar i Svenska kyrkan, däribland förtroendevalda, ställa sig bakom och främja uppdraget i den organisation man är medlem i?

Det är inte rösträtten, det formella medlemskapet, som konstituerar den bibliska församlingsgemenskapen. Det är inte alla medlemmar inom det territoriella området ”X församling” som utgör den kristna församlingen.

Detta kan uppfattas som provocerande och exkluderande men det är inte min avsikt. Tvärtom. Det handlar ”bara” om vilket perspektiv som ska gälla. Vilket är kyrkans centrum? Från vilken horisont ska kyrkans uppdrag när det gäller diakoni och mission ha sin utgångspunkt? 

Om detta handlar dagens blogginlägg.
I föregående blogginlägg funderade jag kring begreppet ”öppenhet” och vad som är den minsta gemensamma nämnaren bland medlemmarna i Svenska kyrkan. Jag konstaterade att det finns en allmän vilja att göra gott men att den minsta gemensamma nämnaren dessvärre bara är det formella medlemskapet vilket utgör en svag grund för en kyrka att vila på.

Vad är Svenska kyrkans centrum? De troendes gemenskap eller det formella medlemskapet? Bör inte medlemmar, däribland förtroendevalda, ställa sig bakom och främja uppdraget i den organisation man är medlem i?

För att förstå dagens situation behövs en historisk tillbakablick när det gäller kyrkans liv och leverne allt från den tid då den kristna tron första gången kom till Sverige och utvecklingen därefter med reformationen och enhetskyrkan till det sena påfundet under början av 1900-talet om Svenska kyrkans roll som folkkyrka.

Under den här resan har mycket hänt. Under 30- och 40-talet kom folkkyrkobegreppet innebära en slags omtolkning av vad som var Kristi kyrka. Svenska folket var kyrkan och därmed skulle även folket ges makt att genom partipolitiker bestämma om kyrkans angelägenheter. Svenska kyrkans identitet vissnade till att ännu mer bli en statskyrka. Jag citerar Björn Gusmark från hans bok ”Vilja, våga, växa”: ”Svenska kyrkan fick en utveckling som på flera sätt avvek från den bibliska tanken med församlingen. Vi fick en kyrka där politiker, som emellanåt [sic!] till och med var öppet icke-troende, styrde kyrkan. De vigdas inflytande minskade. De tidigare många frivilliga som haft olika uppgifter blev efter fackföreningarnas påtryckningar avlönade. Nu började en professionalisering av kyrkan. En del utbildades, andra slutade som frivilliga av olika skäl. Svenska kyrkan blev de anställdas kyrka, styrd av politikerna.”

Kokar man ner det hela handlar det om en perspektivförskjutning och vilket perspektiv man anlägger. Ett utifrån och in-perspektiv eller ett inifrån och ut-perspektiv. Det ofta rådande perspektivet är felaktigt utifrån och in, d.v.s. från världen och in i kyrkan. Kyrkan anses vara en intressant arena för socialdemokraterna. Kyrkan anses behöva centerpolitiska värderingar osv. Men Kyrkan behöver inte ”påfyllning” utifrån. Det är Jesus och Ordet som är grunden.

Det är förstås viktigt att förstå sin samtid men det är en fin balansgång att styra flödena. Åt vilket håll går huvudströmmen?

Jesus och den kristna tron går inte att inordna eller tolka utifrån futtiga mänskliga ideologier, allra minst i en ytlig vänster-högerskala.  Tron får konsekvenser men det är inte ”politik” att bry sig om sin nästa eller att bry sig om skapelsen. Det är inte något som kan få en etikett höger eller vänster. Att hävda att allt är politik är att inordna Kyrkan i ett sekulärt system. Att tänka utifrån och in.

Kyrkans uppdrag, diakonin och Guds mission, ger i sig själv kontaktyta med världen och behöver inte hjälp på traven ”från andra hållet”.

Jag vill fortsätta mitt resonemang och ta fasta på vad Björn Gusmark skrivit i sin bok ”Vilja, Våga, Växa”: ”Svenska kyrkan fick en utveckling som på flera sätt avvek från den bibliska tanken med församlingen.”

Vad är en församling? Vad innebär det kristna lärjungaskapet? Vilka konsekvenser får definitionen av församlingen för hur de olika öarna ska betraktas? 

Om man studerar dessa frågor ger det sig ganska naturligt att det verkligen finns olika öar inom Svenska kyrkan sett i förhållande till den brokiga skara som dess medlemmar utgör.

Det är inte rösträtten, det formella medlemskapet, som konstituerar den bibliska församlingsgemenskapen. Det är inte alla medlemmar inom det territoriella området ”X församling” som utgör den kristna församlingen.

Detta kan uppfattas som provocerande och exkluderande men det är inte min avsikt. Tvärtom. Det handlar ”bara” om vilket perspektiv som ska gälla. Vilket är kyrkans centrum? Från vilken horisont ska kyrkans uppdrag när det gäller diakoni och mission ha sin utgångspunkt? 

Jo, församlingen och då i en snävare betydelse sett i relation till den bredare och formella tillhörighets­tanken. Det handlar i grunden om delaktighet och gemenskap. Om att det kristna livet inte kan levas i ensamhet. Det handlar inte om att någon är förmer eller mer värd än någon annan. Men att förneka att det finns öar, ”vi och dom”, leder till att Kyrkan förlorar sin riktning, sin kompass.

Jesus sade:

”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.”

I Kyrkoordningen anges:

"Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. Syftet är att människor skall komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas."

Jesus lärde sina lärjungar att vara en efterföljare till honom vilket lägger grunden för församlingens liv och identitet. Jesus lärde sina lärjungar att leva i tre relationsriktningar. I relationen till Gud Fadern, i relationen till den lilla gemenskapen och i relationen till de människor och den värld de möter och är kallade att tjäna på olika sätt.

Att leva det kristna livet tillsammans med andra människor är en grundläggande sak för att kunna förstå vad det innebär att vara kristen. Den kristna trons liv är inte ett liv i ensamhet.

När Jesus lämnade lärjungarna var det i de små gemenskaperna i de första kristnas hem som de första stegen togs.

Detta illustreras bland annat i Apostlagärningarna (2:42-47)

”De som tog till sig hans ord lät döpa sig, och den dagen ökade de troendes antal med inemot tre tusen. Och de deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna. Alla människor bävade: många under och tecken gjordes genom apostlarna. De troende fortsatte att samlas och hade allting gemensamt. De sålde allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla, efter vars och ens behov. De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje. De prisade Gud och var omtyckta av hela folket. Och Herren lät var dag nya människor bli frälsta och förena sig med dem.”

Genom att läsa om de första församlingarna får vi en röd tråd, ett DNA. Det handlar om delaktighet i undervisning, i bön och i gudstjänstfirande (som först på 300-talet började formaliseras till det gudstjänstfirande vi känner idag). Delaktigheten med andra kristna ger tron näring. Delaktighet i brödbrytelsen och utsändningen ger näring till frimodigheten att själv och tillsammans med andra berätta om evangeliet om Jesus. Alla troende är en del av en enda kropp, Kristi kyrka. Jesus är kroppens huvud. En relation med Jesus förutsätter en delaktighet i kroppen, dvs. församlingen. 

Det finns de teologiskt skolade som bättre kan förklara vad en församling är. Min poäng är att det kristna livet inte kan levas i ensamhet. Livet behöver ett centrum. Jesus är centrum och det är gudstjänstfirandet som är navet i gemenskapen med honom. Och det är en fötternas bekännelse att fira gudstjänst.

Jag vill nu sticka ut hakan och ställa frågorna: Bör inte medlemmar, däribland förtroendevalda, ställa sig bakom och främja uppdraget i den organisation man är medlem i?

Jo men, invänder säkert någon, många människor är ju medlemmar för att de tycker att Svenska kyrkan gör något bra och vill gärna stödja det med sitt medlemskap och sin kyrkoavgift. Då främjar de ju kyrkans uppdrag. Jag kan hålla med om det i någon mening. Men återigen, Svenska kyrkan är inte en vanlig förening. Svenska kyrkan är en del av Kristi kyrka. De troende är lemmar i samma kropp i gemenskap med Herren och andra kristna. Återigen, att vara kyrka handlar om delaktighet och gemenskap. Det formella medlemskapet utgör en svag eller obefintlig grund för en kyrka att vila på.

Svenska kyrkan har en organisation och en medlemsstruktur som inte överensstämmer med ”urkyrkan”. Biskop Fredrik Modéus har i sin bok ”Våga vara kyrka” helt korrekt skrivit att utgångspunkten för arbetet med församlingsväxt måste vara den gudstjänstfirande minoriteten. Utgångspunkten kan inte vara den minsta gemensamma nämnaren – det formella medlemskapet och den stora majoriteten. Det är ganska naturligt enligt min uppfattning att de troende ska vara centrum i en kristen kyrka.

Hur ska Svenska kyrkan förhålla sig till dessa öar som innebär flera inneboende paradoxer? Kyrkan har många medlemmar men alla delar inte dess tro och uppdrag. De olika öarna är ett arv från kollektivanslutningens tid som vi måste förhålla oss till på ett ödmjukt och respektfullt sätt.

Återigen, alla medlemmar är lika mycket värda och alla har en röst. Men det är inte det som en kyrka går ut på. Det är så mycket mer än inbetalda kyrkoavgifter, d.v.s. pengar.

Saken ställs på sin spets när det kommer till frågor kring inflytande. I formell mening har alla medlemmar en röst och har möjlighet att bli förtroendevalda (under förutsättning att valbarhetskraven uppfylls) men är det rimligt att människor som inte är troende är förtroendevalda i en kristen kyrka?

Det hela kokar ned i makt och pengar. Jag återkommer i senare blogginlägg till detta och om hur MGN-kyrkans budskap och kommunikation starkt färgas av ett MGN-perspektiv.

Hur ska kyrkan då förhålla sig till paradoxen att medlemsantalet är högt men att antalet troende och aktiva är betydligt lägre?

Jag tycker frågan om medlemsantalet saknar större betydelse. Visserligen har medlemsantalet icke oväsentliga ekonomiska betydelser men i grunden är det de troendes skara som räknas i en kristen församling. Det är de troende och i de troendes gemenskap med Jesus som kyrkan måste ha sitt centrum. Det är sedan de troendes uppdrag att i ord och gärningar sprida evangeliet om Jesus. Så oavsett om icke-troende är medlemmar eller inte finns de där ute på det missionsfält som varje territorialförsamling utgör.

Nu med detta sagt kan följande sägas.

 

Som ni säkert förstått tycker jag att bestämmandet i Svenska kyrkan ska utövas av människor som är troende. Det är fantastiskt att denna självklarhet ens behöver sägas. Det kristna livet levs i gemenskap med andra kristna, bl.a. genom att man firar gudstjänst tillsammans.

Hur ska (för)troendevalda kunna leda en församling vars tro och liv man inte delar? Vilka förebilder är förtroendevalda vars kristna liv tar sig uttryck bara i bönen i samband med kyrkorådsmötet?  Ber vi inte för att kyrkan och gudstjänsten ska myllra av liv?

Man kan inte stå vid sidan av och inte delta i den kristna gemenskapen om man vill göra anspråk på att få förtroende att leda och besluta. Ordet stavas just ”förtroende”.

För att ta en idrottslig referens. I den stad som jag bor i finns ett hockeylag som är med i SHL. På varje match är styrelsen närvarande. Hur skulle det se ut om styrelsen i hockeylaget aldrig kom på matcherna och delade glädjen och sorgen över resultaten med de övriga supportrarna? Inte ens en idrottsförening skulle acceptera att dess styrelseledamöter inte var delaktiga och visade sitt engagemang tillsammans med övriga medlemmar. Varför är då tålamodet så stort inom Svenska kyrkan? Jo, för att det är den minsta gemensamma nämnaren som gäller. Den gudstjänstfirande församlingen är i numerär minoritet , både bland den brokiga medlemsskaran i stort och bland de företroendevalda. Det har blivit så vanligt och så normalt att deltagande i gudstjänstfirandet inte är en självklarhet bland många förtroendevalda.

Det är horribelt att påstå som vissa gör att alla röstberättigade medlemmar skulle vara delaktiga i församlingens gemenskap genom att utöva sin rösträtt vart fjärde år.

Det borde vara självklart. Hur kan man vara förtroendevald och inte delta i församlingsgemenskapen? Centrum för församlingens gemenskap är inte kyrkorådets sammanträden utan gudstjänsten. Det är till gudstjänsten kristna är kallade att samlas. Det är inte i kyrkorådet som församlingens livsluft finns.

Uppdraget är att ödmjukt tjäna Herren i gemenskap med andra.

Sammanfattningsvis. Det finns öar eller ett ”vi och dom”. Ett välkomnande och inkluderande ”vi och dom”. En församling som följer Jesus kallelse håller famnen öppen för alla oavsett om människor redan är troende eller nyfikna på vad kristen tro är. Församlingen är öppen mot Gud och öppen för alla människor som vill veta mer om kristen tro och som vill möta Jesus i sina liv.

För att Svenska kyrkan ska växa räcker det inte att den minsta gemensamma nämnaren är det formella medlemskapet. Det är rimligen tron på Jesus Kristus som är det som ska förena kyrkans medlemmar.

Det handlar inte om att ändra de juridiska förutsättningarna för medlemskapet. Det handlar om vad som är centrum och utgångspunkt för Svenska kyrkan. De troendes gemenskap eller "alla" genom det formella medlemskapet.  

För att återigen ta en idrottslig referens. Det är bra med stödmedlemmar som ger ekonomiskt bidrag till klubbens ekonomi men i längden behöver kärnan, arbetet i klubben, engagerade människor som ställer upp. Tränare, kioskansvariga, tvättansvariga osv.

I Svenska kyrkan finns många motsvarande tränare, kioskansvariga osv som lägger ned ett fint och omfattande arbete. Men dessa är i minoritet sett till det samlade medlemsantalets numerär. Vad är Svenska kyrkan egentligen för organisation som till så stor grad består av passiva medlemmar som inte alls eller ganska ljummet håller på laget?

Återigen. I en kristen kyrka måste det vara de troende och i de troendes gemenskap med Jesus som kyrkan har sitt centrum. Det är sedan de troendes uppdrag att i ord och gärningar sprida evangeliet om Jesus. Så oavsett om icke-troende är medlemmar eller inte finns de där ute på det missionsfält som varje territorialförsamling utgör.