# 3 Den Minsta Gemensamma Nämnarens kyrka?

Vilken är den minsta gemensamma nämnaren för Svenska kyrkan och dess medlemmar? Vad förenar alla medlemmar? Vad kan den minsta gemensamma nämnaren säga oss om på vilken grund kyrkan vilar? Hur påverkas det budskap som kyrkan kommunicerar? Hur berörs den nödvändiga frimodighet* som en kyrka måste bäras av? Är Svenska kyrkan den Minsta Gemensamma Nämnarens Kyrka, en ”MGN-kyrka”? M.m.

(*Till alla som ev. studsar på ordet ”frimodighet” kan jag meddela att jag inte är medlem i Frimodig kyrka (har dock inte något emot dem) och användandet av ordet är alltså inte någon dold kod! Däremot är ordet frimodig en bra beskrivning på den egenskap som krävs för att våga.)

Jag kommer beröra dessa frågor i några blogginlägg framöver.

Jag väljer att närma mig frågan genom de skrivningar om ”öppenhet” som kännetecknar många av programmen inför kyrkovalet. Skrivningarna om öppenhet framförs i någon slags polemik mot ett exkluderande förhållningssätt men mot vad är udden riktad?

Mot slutna församlingsgemenskaper? Eller mot andra nomineringsgruppers ambitioner med Svenska kyrkan som man inte delar?

Det kan säkert finnas församlingsgemenskaper som inte i tillräcklig grad välkomnar nya vänner. Men jag tror inte att det är ett överhängande problem inom Svenska kyrkan att människor inte känner sig välkomna i kontakten med kyrkan, t.ex. i den gudstjänstfirande gemenskapen. Skulle en församling som följer Jesus kallelse inte hålla famnen öppen för alla oavsett om människor redan är troende eller nyfikna på vad kristen tro är? Församlingen är öppen mot Gud och öppen för och nyfiken på alla människor.

Däremot är det tydligt att udden riktas mot andra nomineringsgruppers politik. Och det är här det börjar bli problematiskt.

I det socialdemokratiska kyrkovalsprogrammet står bland annat:

"I en tid där populismen och extremismen ökar i vårt samhälle, och många ställer grupp mot grupp, är det viktigt att vi har en kyrka som inte ställer människor mot varandra."

 

Utgångspunkten är alltså att det finns en risk att människor ställs mot varandra inom kyrkan. Det känns ganska främmande sett ur evangeliets perspektiv.

Och på tal om öppenhet sägs:

 

"Mot det synsättet står en annan inriktning, där kyrkan istället ska sluta sig från omvärlden och rikta sitt fokus inåt. Det finns de som vill vrida klockan tillbaka, där människors lika värde och rätt ifrågasätts, och där rätten för varje individ att finnas helt och fullt sätts i fråga"

 

Frågan om öppenhet i kyrkan har därmed sin utgångspunkt i andra kyrkopolitikers uppfattningar och inte i kyrkans uppdrag. Att inta den hållningen bekräftar att kyrkan står under inflytande ”utifrån”. Att det står en kamp mellan olika ambitioner av inflytande och mellan olika viljor att styra kyrkan i den ena eller den andra riktningen. Viljor som har sin grund i sekulära ideologier. Viljor som nödvändigtvis inte är Guds vilja.

Och som upplägget ser ut från S och SDs sida är det även det som dessa nomineringsgrupper vill uppnå. En tydlig konfliktlinje. Precis som i den ”vanliga” politiken.  

Och det finns säkert en sådan konfliktlinje så som dagens system är uppbyggt. Med dagens system med några dominerande partipolitiska nomineringsgrupper blir det externa partipolitiska inflytandet problematiskt ur en rad olika aspekter som jag i olika sammanhang kommer att beröra på bloggen.

Exempelvis främjas Kyrkans enhet inte av ett system som har sin grund i ett djupt polemiserande sekulärt partissystem. Samma låsningar som finns inom den ”vanliga” politiken riskerar uppkomma om de inte redan har uppkommit. Samtalsklimatet riskerar bli hårdare och debatten ytlig. Inom Svenska kyrkan ryms människor med delvis olika uppfattningar i trosfrågor och sakfrågor och ska behandlas med respekt. Den egna uppfattningen framförs med fördel i ett hövligt samtalsklimat med hjälp av goda argument med syfte att finna samförstånd. Den Helige Ande vägleder oss bland villolärornas grynnor. Det är en helt annan mer tidskrävande beslutsprocess än den nu rådande där frågor ibland avgörs alltför snabbt och i stark polemik mellan majoritet och minoritet.

 

Åter till "öppenheten". En annan aspekt på detta med öppenhet ligger i att begreppet i olika kyrkopolitiska sammanhang även används som en markering mot att kyrkan inte bara ska finnas till för de som firar gudstjänst tillsammans utan för alla medlemmar. Det verkar finnas en rädsla för någon slags elitkristendom. Det är enligt min uppfattning en obefogad rädsla. Ett onödigt statement. Svenska kyrkans utmaningar idag ligger knappast i att den krympande gudstjänstfirande församlingen sluter sig mot omvärlden och att kyrkans arbete i alltför stor utsträckning skulle vara inriktat mot den gruppen. Förhållandet är som jag kommer till snarare det omvända. Kyrkan finns idag tillgänglig för alla dess medlemmar och står till tjänst med dop, bröllop, begravningar m.m.

Det finns också en rädsla för ett ”vi och dom” i kyrkan. Rädslan är obefogad men slutsatsen är korrekt. Det finns faktiskt flera ”vi och dom” inom Svenska kyrkan och en förutsättning för att Svenska kyrkans liv ska blomstra är att alla förstår och bejakar den frågeställningen. Det är om detta ”vi och dom” som den minsta gemensamma nämnaren handlar om.

Jag väljer att istället för begreppet ”vi och dom” använda ordet ”öar”. Det illustrerar bättre vad det handlar om; olika grupper inom kyrkan som nödvändigtvis inte är i kontakt med varandra men som för den saken skull inte står i ett konfliktförhållande som annars utrycket ”vi och dom” antyder.  Om ni läser vidare förstår ni att det inte handlar om vilket begrepp som används utan om något mer djupgående än så. Om gemenskap och delaktighet.

De öar som jag pratar om kan definieras på olika sätt. Exempelvis följande.

 -        Medlemmar resp. icke medlemmar.

Svenska kyrkan har ett antal miljoner medlemmar. Den minsta gemensamma nämnaren för dem är just medlemskapet, att de betalar kyrkoavgift och att varje medlem som fyllt 16 år har rösträtt i kyrkovalet.

Alla medlemmar har en röst. Men det är inte det som saken handlar om. Diskussionen handlar inte om tillämpningen av det nu gällande regelverket inom det nuvarande systemet. Det handlar om systemet i sig, om ”upplägget” kring Svenska kyrkan och om att det finns och måste finns alternativ till dagens uppbyggnad av Svenska kyrkan. Det är en framtidsinriktad diskussion.  

-        Troende resp. icke troende bland medlemmarna.

Många medlemmar tror inte på Gud. Det är ett faktum att många medlemmar väljer att vara medlemmar i Svenska kyrkan och stödja kyrkans arbete på andra grunder än den egna tron och önskan att stödja Guds rikes utbredande. Det handlar exempelvis om vilja att stödja kyrkans sociala arbete och kyrkans krishantering vid katastrofer osv. Vissa vill av tradition kunna avropa kyrkliga tjänster vid livets stordagar. Om människors motiv att vara medlem finns det gott om undersökningar som anställda inom kyrkan lagt ned betydande tid och resurser för att kartlägga.

Vi får dock inte glömma att det är ”själva grejen” med kristendomen att det är skillnad på den som tror och den som inte tror. Den som tror och blir döpt ska bli frälst. Gud har genom sin nåd gett oss människor möjlighet till befrielse från synden genom Jesus död och uppståndelse och till en evig gemenskap med Honom. Nyckeln är alltså tron på Jesus Kristus. Det är där allt tar sin början. Att tro själv och att sedan dela tron och evangeliet om Jesus med andra. Om man inte tror står man utanför gemenskapen med Herren. Detta är helt digitalt.

Men detta innebär inte en sluten kyrka! Tvärtom, missionsuppdraget är utåtriktat och har blicken välkomnande riktad mot världen. Jag återkommer till det.

-        Aktiva resp. passiva medlemmar.

Vissa medlemmar har inte någon eller begränsad kontakt med Svenska kyrkan. Ibland gå det ett helt liv mellan varven. Kyrkoavgiften ses av en del som ett bidrag till ett välgörande ändamål i likhet med att vara månadsgivare till Röda korset, Postkodlotteriet e.dyl. Andra avropar kyrkliga tjänster vid olika tillfällen i livet. Andra tycker att det känns viktigt och fint att besöka en kyrka vid advent och jul. Vissa ser kyrkan som vilken förening som helst och vill gärna vara med och bestämma och tycka till om användningen av den betalade kyrkoavgiften. Vissa firar gudstjänst regelbundet. Vissa är engagerade, t.ex. som förtroendevalda, trots att de inte är troende.

Det finns alltså minst sagt en stor mångfald bland Svenska kyrkans medlemmar.

Jag vill poängtera att jag inte är ute efter att moralisera eller döma. Människors tro kan enbart vår Herre validera. Alla medlemmar har rösträtt och alla människor har ett lika värde. Människors kristna tro mäts inte i ett visst antal kyrkobesök. Men den kristna tron får och har vissa synbara konsekvenser. Det handlar om lärjungaskap och om den kristna församlingen.

Det handlar om att Svenska kyrkan är något mer än dess medlemmars minsta gemensamma nämnare. Och vad är då den minsta gemensamma nämnaren? Jo, det formella medlemskapet. Längre än det formella medlemskapet sträcker sig dessvärre inte det minsta som förenar kyrkans medlemmar. Och det är sorgligt lite och utgör en svag grund för en kyrka att vila på.

Många är alltså medlemmar i en slags förening men, för att ta en jämförelse från idrottens värld, har olika motiv att hålla på laget, inte nödvändigtvis att laget ska göra mål, och anser att deltagandet på lagets matcher inte är så intressant. Det finns nog också i botten en vilja att göra gott i allmänhet. Det ska sägas. Men kyrkan är något helt annat än en fotbollsförening eller någon annan folkrörelseförening. Kristi Kyrka. För att Svenska kyrkan ska växa räcker det inte att den minsta gemensamma nämnaren är det formella medlemskapet. Det är rimligen tron på Jesus Kristus som är det som ska förena kyrkans medlemmar. Och det kommer bort i kyrkovalsdebatten där det stolta men ganska intetsägande paradordet ”demokratisk folkkyrka” istället ofta används.

Mer om detta i nästa blogginlägg där jag kommer att beröra vikten av val av perspektiv i denna mångfald av öar.